Daniel Färm, f d politisk rådgivare åt flera S-ministrar och partiledningar 1998-2011: Det är dags för en ny ledning som lyssnar mer till de förnyelselängtande sympatisörerna än till de traditionellt inriktade partiaktiva.

”It’s the framtiden, stupid!” Det är lätt att parafrasera president Clintons rådgivare inför amerikanska presidentvalet 1992, för att illustrera Socialdemokraternas utmaningar efter Håkan Juholts avgång.

Det finns ingen anledning att glädjas över Håkan Juholts avgång. En avgång är i sig aldrig något positivt, och många bör ägna en stunds eftertanke till den orimligt stora press på en enskild person som detta är ett uttryck för. Vi kommer också att få se en diskussion kring proportioner och rimlighet.

Däremot kan lördagens besked från Oskarshamn – som Håkan Juholt själv sa i sitt avskedstal – skapa förutsättningar för Socialdemokraterna att återta initiativet i svensk politik. Men den som tror att det kommer att ske av sig självt, bara för att Håkan Juholt avgår, bedrar sig själv. Utmaningarna för Socialdemokraterna är betydligt större än att de bara skulle handla om en person. Samtidigt är det ofrånkomligt att ledarskapsfrågan nu hamnar i fokus.

Politiskt ledarskap är viktigt både för ansvarstagandet och trovärdigheten. Men förtroende är inget man kan kräva att få – det är något som måste förtjänas.

Medie- och partilogiken gör att Juholts kritiker nu lär hamna i skottgluggen. I den diskussion kring partiets framtid som nu tar vid, kan det gynna de företrädare som har legat lågt.

När Socialdemokraterna nu ska välja en ny partiledning, står man inför många utmaningar. Det viktigaste för en ny partiledare är att kunna vinna val genom att ha en spännande, relevant och progressiv politik för framtiden – och en approach som väcker engagemang och nyfikenhet – snarare än att i första hand ”ena partiet”. Bra opinionssiffror brukar i sig vara en fantastisk medicin för att samla och mobilisera ett parti.

Socialdemokraternas ledarskap tycks utgå från en slags pendelrörelse mellan retoriskt stark traditionalism á la Palme, Persson och Juholt, och en mer resonerande förnyelse som Carlsson och Sahlin kan sägas ha stått för. Det skulle i så fall tala för att det nu är dags för en ny ledning som lyssnar mer till de förnyelselängtande sympatisörerna än till de traditionellt inriktade partiaktiva.

Men valet av ny partiledare handlar också om strategiskt fokus. De svenska riksdagsvalen under 2000-talet har samtliga haft olika teman, som i stor utsträckning har avgjort utgången: S-seger 2002 på skola-vård-omsorg; M-seger 2006 på det måste löna sig att arbeta; och Reinfeldt-Borgseger 2010 på ansvar för svensk ekonomi.

Mycket talar för att valet 2014 kommer att avgöras av vem som har störst trovärdighet när det gäller framtiden. Om en ny socialdemokratisk ledning lyckas ta tag i och vinna trovärdighet i hur man ska möta de utmaningar och utnyttja de möjligheter som kommer med urbaniseringen, akademiseringen, globaliseringen, konsumtionssamhällets begränsningar, energi- och klimatutmaningarna samt digitaliseringen på ett nytt, konstruktivt och framtidsinriktat sätt, så har man goda förutsättningar att återta initiativet i svensk politik. I framtidsfokuset ligger också att komma med relevanta svar på hur de nya utmaningar som människor möter i vardagen ska mötas: vardagspussel, tidsbrist, digitala möjligheter och orättvisor, transport- och pendlingsproblem, med mera.

Men innehållet kommer inte att räcka. Också tilltal, image och förmåga att kommunicera att man surfar högst upp på framtidsvågen kommer att avgöra.

Redan under valet 2010 gjorde både alliansen och de rödgröna försök att ta sig an detta – dels genom bildspråk med ”socialiströda” bakåt- respektive alliansorangea playpilar från mediespelare, dels genom rödgröna förslag om fantasieggande projekt som höghastighetståg mellan Stockholm och Göteborg. Samtidigt lyckades ingen av sidorna ordentligt fånga upp de stora framtidsutmaningarna och göra detta till huvudfokus för sina respektive budskap eller vallöften.

Också här har Socialdemokraterna en stor utmaning. Partiet förknippas av många väljare med dåtid, där fokus har legat på ansvaret för utvecklingen av välfärdssamhället under 1900-talet. Problemet är att man i allt för liten utsträckning har talat om vart det svenska samhället är på väg, eller hur vi kan möta nya utmaningar.

Dessutom har Socialdemokraterna betonat begrepp som ”rättvisa”, ”välfärd”, ”utjämning”, ”trygghet”, ”jämlikhet”, o s v – vilket av många väljare har uppfattats som statiska snarare än framtidsdrivna. Många av partiets traditioner – att bära röda fanor på Första maj, att sjunga samma sånger som man sjöng i Sovjetunionen och att kalla sig arbetareparti – ses med stark skepsis av många unga, moderna och framtidsnyfikna människor. (Notera att det – som Moderaterna har lyckats med – inte behöver vara någon kommunikativ nackdel att kalla sig för arbetarparti. Utan e. Att däremot kalla sig för ett arbetarEparti signalerar tillhörighet till endast en grupp på arbetsmarknaden, som kan göra att tjänstemän och akademiker inte känner att det är ett parti för dem. Socialdemokraterna behöver också på detta sätt signalera öppenhet för alla grupper.)

Daniel Färm, f d politisk rådgivare åt flera S-ministrar och partiledningar 1998-2011: Det är dags för en ny ledning som lyssnar mer till de förnyelselängtande sympatisörerna än till de traditionellt inriktade partiaktiva.

Ytterligare en utmaning för Socialdemokraterna är den allt mer rörliga väljarkåren. Tidigare identifierade sig många väljare med partiet. Idag är det få som gör det. Då gäller det istället att ha idéer för framtiden som bär.

En ny socialdemokratisk ledning kan därför ha mycket att vinna på att lyssna till en stor och växande grupp – ofta urbana – progressiva, pragmatiska och frihetliga väljare som vill se ett ökat fokus på framtidsfrågorna. Som inte tror på att alla samhällsutmaningar kan mötas med ytterligare ett jobbskatteavdrag eller att på andra sätt dra undan resurser från gemensamma utmaningar och ansvar. Men som inte heller vill ha ett allt för högt tonläge, allt för hårt fokus på politiska ideologier, eller allt för dogmatiska ställningstaganden i olika frågor – och som framför allt idag inte identifierar sig med Socialdemokraterna som parti trots att man delar många grundläggande värderingar. Detta är en självständig, ofta hårt arbetande och välinformerad grupp som längtar efter något nytt.

Om inte dagens hårda blockpolitik bryts upp, Miljöpartiet uppfattas vara mer pragmatiska än dogmatiska i vissa frågor, eller Socialdemokraterna klarar av att på allvar förnya sig, går det inte att utesluta att vi inom en överskådlig framtid får se ett nytt, progressivt, pragmatiskt och frihetligt oppositionsparti i den svenska politiska mittfåran.

Om Socialdemokraterna efter Håkan Juholt ska kunna återta initiativet i svensk politik och bli ett verkligt regeringsalternativ, måste man kravla upp på brädan högst upp på framtidsvågen. Socialdemokraternas kris är därmed betydligt större än att enbart handla om Håkan Juholt.